Sagobok

 

Mod att gå vidare
Mod att gå vidare

Alla ni som lyssnat på er  egen eller andras sagor och vill hjälpa till att få dessa texter till skrift och som sagobok – gör gärna en tjänst. När du lyssnar, skriv ned sagan och sänd texten till mig så lägger jag in texten här. Efterhand som avskrifterna kommer in korrekturläser jag dem och lägger sen in dem här. Se dessa texter som ”råmaterial” som kommer att redigeras sen.
Tack på förhand. Vänliga hälsningar Marianna

Tack till Linnéa som textade denna saga.

De osynliga fåglarna  Saga av Marianna Agetorp
Nu skall jag berätta för dig om en fågel, det är en fågel som är mycket ovanlig, ja en fågel som inte många har sett, men den visar sig ibland för små barn som har tid att bara gå runt, sitta ned och titta eller göra ingenting.
Du kanske undrar hur den här fågeln ser ut, men det är lite svårt att beskriva, för den kan se ut så olika ut och de flesta barn ser den bara en gång. Men det finns ett och annat barn som får se den och den visar sig alltid när man som mest behöver det, när man är ensam, eller när man är ledsen eller när man är så lycklig så man skulle vilja ställa sig på världens högsta berg och bara skrika HEJ.

Den fågeln skall jag berätta om.

I en skog som ligger just nedanför ett högt berg, där finns det en stor sten, bredvid den stenen växer det fyra granar, alla granarna är precis lika långa och vajar alltid i precis samma takt. Och de susar och de är mycket gröna. De är stickiga och spetsiga som alla granar förstås, men väldigt höga och vackra. I en av de granarna så är det byggt ett vackert, ja ett riktigt riktigt vackert fågelbo. Inte vilket fågelbo som helst. Du vet andra fågelbo är byggda av grenar, kvistar, mossa, bark och allt man kan komma på att bygga fågelbo av. Men en del fåglar samlar in små bitar av snören, kolapapper, eller sådant som nån har tappat bort. Men den här fågeln var inte som andra fåglar. Den här fågeln den hade byggt sitt bo av nedfallna stjärnor, ja jag tro att du vet att man ibland kan få se hur stjärnor faller på himlen. Ja går man går ut en kväll, eller helst en natt, när det är så där riktigt, riktigt mörkt och inga andra lampor är tända i närheten, kan man få se dem. Man skall helst sätta sig ned eller lägga sig på marken på nåt varmt, så kan man se stjärnhimlen. Och ibland när kan tittar så där extra länge får man se hur en stjärna som faller. Det blir bara som en ljusstråle som kastas nedåt, eller snett från sidan, och de är borta på ett kort ögonblick, och just för att det är så kort, hinner man aldrig visa det för någon annan.

Och jag har lärt mig att om man ser en stjärna som faller, då får mig önska sig någonting.

Och det var det, som den här fågeln jag skall berätta om hade gjort, och det verkar alltså som om också fåglar får önska sig någonting, när de ser en stjärna som faller. Och den där fågeln den var egentligen en sådan där vanlig svart koltrast. Hur vanlig som helst. JA den var ju inte vanlig egentligen – för en sådan som kan sjunga så vackert är ju helt underbar, men den var vanlig på så sätt att den såg ut som de flesta andra fåglar och den satt en dag och gömde sig under några grenar i en mörk skog, den där skogen som låg nedanför ett berg, och just då råkade den se en stjärna som föll och då önskade sig fågeln att få samla in alla stjärnor som föll, och att den skulle få bygga ett fågelbo av dem. Ja fågeln tänkte att den ville ligga där och ruva på äggen så det kunde bli nya små koltrastungar, så hela världen kunde bli alldeles full av nya fåglar som sjöng och kvittrade och flaxade. Ja så önskade fågeln.

Och mycket riktigt den här fågeln den såg många stjärnor som föll, och alla stjärnor som föll, även dem som han inte såg, kunde han på något, förunderligt sätt fånga med sin näbb och han byggde det vackraste av fågelbon som någonsin har funnits på vår jord. Och som du förstår var det boet mycket mycket stort, större än vad fågelbo brukar vara, och det var också osynligt, nästan för alla. Och fågeln började lägga ägg i sitt bo och ruva på äggen tills det blev nya små fågelungar. Och den här fågeln levde sitt liv som alla andra fåglar, men bara två tre år, så ungarna som föddes i det här boet, var inte riktigt likadana som andra fåglar. För ungarna tog över den första fågelns önskan och byggde också bon av stjärnfall. Och det underligaste var att de ibland kunde bli osynliga. Och det är något som fåglar behöver bli. Tänk dig en liten fågelunge som sitter och äter i godan ro, och plötsligt så kommer det en katt, och vips tar katten dem och äter upp dem.

Det är inte lätt att vara en fågel. Men de här fågelungarna som var födda i det här boet, som var gjort av fallna stjärnor, de kunde på ett ögonblick bli osynliga, ja alltid när en fara hotade dem, blev de osynliga, och katterna eller andra vilda djur, de blev helt förvirrade, och fattade inte vad, och de lyckades inte ta de osynliga fåglarna.

Och det är de här fåglarna som flyger runt i vår värld och som ibland blir osynliga, och det är då en del barn kan se de fåglarna, och ser man en sådan fågel, då får man önska sig precis vad man vill, men man skall inte berätta det för någon annan, och man skall inte tro att önskningen kommer med en gång, för ibland när man önskar och när man drömmer och man längtar, så kan det går jätte, jätte, jätte lång tid innan det blir så som man önskar, men tillslut blir det så som man önskar. Så är det med den som har sett en fågel som inte många ser. Jag har sett en sådan fågel bara en enda gång, och då önskade jag mig något väldigt, väldigt vackert, och  nu har den önskningen gått i uppfyllelse, men tyvärr kan jag inte berätta för någon vad det var jag önskade, jag kan bara säga – Leta efter den fågeln. Den flyger, ja den finns där du minst anar det och kom ihåg att önska dig något som du verkligen, verkligen vill ha, men berätta det inte för någon. För då kan inte fågeln flyga vidare på samma sätt som den gjort förut och det händer ibland att de fåglarna förvandlas till fåglar i trä, eller papper, eller sten. Och så var denna sagan slut, sagan om fåglarna som ibland är osynliga i vår värld.   © Marianna Agetorp


 

Blåvingen i bläckhornet  Saga av Marianna Agetorp

Nu ska jag berätta för dig vad fjärilarna gör under vintern. Jag har länge funderat över om de sover, eller om de flyttar någon annanstans. Och kanske det inte stämmer för alla fjärilar, det finns ju så många, men jag ska berätta om en fjäril som jag fick veta vad den gjorde under vintern.

Det började med att jag skulle städa i min gamla lada. Jag putsade fönstren och dammsög. Men det var inte så roligt, så jag började leta bland burkarna och skräpet och tidningspappret och de kvarglömda leksakerna sen förra sommaren. Och jag hittade mitt gamla bläckhorn. Du vet ett sådant där som man doppade pennan i bläck i för länge sen, men det gör jag fortfarande när jag ska skriva något väldigt viktigt. Och när jag öppnade locket för att se om bläcket var kvar så flög det ut en liten blåvinge. Jag vet inte om du känner till hur en liten blåvinge ser ut. De är så vackra, så vackra, de är nästan som ett litet, litet sommarmoln som kommer flygande och som sätter sig på en blomma och ibland på en hand eller arm så att man kan titta noga, noga.

Men den här blåvingen hade suttit instängd hela vintern i mitt bläckhorn. Och det underliga var att det fanns bläck kvar i hornet. Och jag var tvungen att ta min gamla stiftpenna och doppa den i bläcket och skriva lite på min arm. Då såg jag att det var ett mycket vackert blått bläck, ett bläck jag aldrig hade skrivit med förut. Det var som om den här fjärilen, den lilla blåvingen, hade lämnat kvar det här bläcket efter hela vintern som den hade suttit instängd. För ingen ville sitta instängd. Det alla människor och alla djur och alla blommor och alla stenar längtar efter, det är frihet. Och för fjärilarna är det särskilt viktigt. De måste få ut och flyga med sina vingar i luften för att kunna leva. De måste hitta vatten, friskt vatten, som de kan dricka under sin första flygtur om våren.

Så när jag hade skrivit på min arm så lyfte jag upp ögonen och såg hur den lilla blåvingen flög tillbaka till mig. Den satte sig på armen och det hade blivit en liten droppe av bläcket och underligt nog så drack den lilla fjärilen av bläcket och förstod jag det här var inte en vanlig fjäril. Det var inte alls en vanlig fjäril för en vanlig fjäril skulle nog inte kunna överleva i mitt bläckhorn en hel, kall vinter. Och en vanlig fjäril skulle nog aldrig dricka bläck. Men det var som om fjärilen hade något som den ville berätta för mig. Och fast jag så gärna ville vara tillsammans med den där lilla fjärilen och hålla om den så vet jag att en fjäril får man inte röra. Man måste bara kupa handen runt den mycket, mycket försiktigt så att det där tunna pulvret som de har på vingarna inte försvinner och att deras tunna vingar inte går sönder.

En sommar hade jag en sådan där vanlig blåvinge som nästan blev min vän. Den hade en skada på sin vinge. En riktigt stor skada, ja som ett sår du vet. Den kunde inte flyga som andra fjärilar. Den flög lite långsammare och den var också vinglig när den flög, så jag kunde se den, jag kunde se att nu var den där igen och så kunde jag springa ut och titta på den. De andra fjärilarna, dem kunde jag inte känna igen och veta vilken de var. Men den här fjärilen med en sårskada på sin vinge den kunde jag se hela sommaren när den kom och ibland satte den sig på mitt ansikte och det underliga med den fjärilen fast att det verkade vara en helt vanlig fjäril, det var att den kom varje gång som jag kände mig ledsen eller ensam och när jag grät. Och det allra underligaste var att den verkade dricka mina tårar.

Jag satt ute en dag på en sten under ett träd och grät. Jag minns inte nu varför jag var så ledsen men tårarna ramlade ner på stenen och på mina händer. Ja de verkligen ramlade, de var som stora, runda droppar. Och en av tårarna lade sig på min hand. Då kom blåvingen flygande. Den satte sig precis bredvid den precis fallna droppen och den tog med sin lilla snabel som fjärilarna och den sög liksom i sig min tårar. Och du må tro att jag slutade gråta tvärt och blev istället jätteglad och kände att nu, nu hade jag fått en vän. För det var inte första gången den fjärilen hade visat sig. Och någon gång kom den när jag hade sprungit och lekt och var så svettig, så svetten rann från pannan, så kom den också och satte sig där för att dricka sig otörstig.

Ja det var den där vanliga fjärilen. Men du kommer ihåg att jag började berätta om den där ovanliga fjärilen. Den som hade suttit i mitt bläckhorn hela vintern som flög upp och som nu drack bläcket som jag hade skrivit med på min arm. Jag ska inte berätta för dig vad fjärilen hette för det tror jag att du bäst vet själv. Men det fjärilen berättade för mig, det var att den kommer bara till dem som verkligen längtar efter frihet. De som vill vara fria och kunna flyga. Kanske inte kunna flyga med kroppen men flyga med tankarna och fantasin och drömmarna. Att det alltid finns ett annat sätt att tänka på, än de som de andra gör.

För en fjäril är fri. Och i varje barn som föds så bor det en fjäril. Ungefär som fjärilen som bodde i mitt bläckhorn. Och det gäller bara för varje barn och varje människa att släppa fjärilen fri inom sig. När vi skrattar och när vi dansar och när vi gråter och när vi vågar vara precis den som vi känner att vi är, då kan fjärilen flyga fritt, då kan den fladdra runt oss och då kan den visa oss vad vi ska göra och vilken väg vi ska ta.

Och du må tro att det finns mycket mer som jag skulle kunna berätta om den här blåvingen som jag hittade en solig vårdag när jag skulle städa i min gamla lada. Men det gör jag inte nu. Men kanske en annan gång.
Saga av © Marianna Agetorp


Kristallvärlden och de tre önskningarna
Saga till Alice Kastell

Saga av Marianna Agetorp

Det finns en alldeles alldeles underbar och ljus-omstrålad plats som mycket få människor har besökt. Den kallas för Kristallvärlden. Den finns inte bortom, inte ovanför, inte nedanför eller under denna värld som vi människor känner till. Snarare är den inom allt, innanför allt, ja nästan som om jordens innersta kärna var en strålande, gnistrande och lysande kristall, där Kristallvärlden finns.

Och då menas inte en liten kristall som kan ses, omslutas, förstås eller upplevas, för alla som upplever. För Kristallvärlden är redan inne i dem, den är deras värld. Deras sol, deras galax, deras universum, ja deras stjärnhimmel och hela deras liv.

Den världen är som skapad ur varje människas högsta, vackraste tanke och dröm. Där är alla varelser fria, fria till tanke, känsla liv och kropp.

Allt de vackrast drömmer om blir till och ingen enda varelse känner sig någonsin ensam, ledsen eller oförstådd. Alla älskar varandra, för de vet att alla, alla, alla och allting hör ihop med varandra, som om du tänker dig ett fler- dimensionellt pussel, eller som en vacker väv, som kan ses från alla håll, eller som ett hologram, eller kanske som en underbar bok där var enda boksida, bokpärmen, bilderna, bokryggen alla orden – allt hör ihop med varandra – varje liten bokstav, punkt, eller mellanrum och tystnaden mellan raderna – ja allt är på rätt plats -ja hela boken doftar som en ny och egen bok. Eller tänk dig ett nyutslaget äppelträd i maj, omsvärmat med humlor, bin, fjärilar, steklar och sländor. Allt behövs och allt hör ihop, trädet och marken och solen och lusten ja allt.

I den världen där fanns det det en mycket lekfull och strålande varelse, ja hon liknade mest solglittret på en sprittande bäcks vattenyta. JA så ljuvlig var varelsen. Men under ett ögonblick av en glimt fick denna lilla värna varelser en önskan – hon ville få födas in i en annan värld en värld som var totalt olik hennes egen för det visste hon att det fanns – det hade hon hört om i en mycket sorglig saga – om en värld lika vacker och skimrande som hennes egen men totalt annorlunda, för där var alla människor ensamma, vilsna och kände sig liksom bundna med tusen och åter tusentals trådar, rep, sladdar linor och kedjor, trådar som var som tankar och alla saker som de trodde att de måste göra. Men det fanns mycket i den världen som fick människorna att drömma om kärlek och frihet och värme och tid- obegränsat med tid, så att de hann göra allt det som de drömde om. Människorna trodde nämligen att tiden sprang iväg och att den kunde ta slut och de sa alltid att de hade bråttom.

Det som mest och oftast påminde människorna om frihet och kärlek var allt det som kunde flyga, dansa och virvla som citronfjärilar, blåmesar, talgoxar, tranor, duvor, trollsländor och humlor ja allt som flög, svävade på vinden, eller lekte i blåsten.  Alla fallande snöflingor, glittrande vattendroppar, lekande vågor, stjärnfall, solkatter och löv som blåste i vinden, ja också blomblad från körsbärsträden, flaskpost ballonger, såpbubblor och så regnbågen förstås som visade sig i solregn. Allt som glittrade och glänste påminde människorna om att de egentligen hörde hemma i en annan värld och att livet bara var som en lång och sorglig film som de inte visste hur den skulle sluta.

Till den världen bad och drömde sig den lilla glittervarelsen och för att du ska minnas henne kan vi kalla henne för såpbubblesländan. Ja hon önskade och längtade så intensivt att få bli ett vanligt människobarn att hennes önskan till slut slog in men många i kristallvärlden varnade henne mår du tro

De sa – ”Du som är ett glittrande, glänsande solglittrande och strålande slända, du skulle aldrig trivas där. Du skulle känna dig instängd, fast, inlåst, sjuk och ensam men det tyckte Såpbubblesländan inte lät så svårt. I själva verket hade hon aldrig hört talas om att det fanns något som hette så. Och de sa -” Du kommer bli våt och hungrig och frusen och utstött och sliten och värkande och alldeles alldeles övergiven, men den lilla såpbubblesländan bara hoppade och dansade och strålade mer än vanligt och det glittrade ur hennes ögon och hon verkade alldeles överlycklig för hon trodde bara det var några underliga maträtter hon skulle tvingas få smaka. Hon hade liksom inte några känslor för dom orden, så hon kunde förstå vad de menade.  När alla i Kristallvärlden förstod att såpbubblan verkligen menade att hon ville födas som ett litet människobarn, sa dom till henne. – ”Du vet inte var du önskar, men för att du är så modig så full av fantasi och liknar glittret på en bäck så tror vi du kan klara din uppgift. Därför skall du få önska dig tre ting som du ska ta med dig dit. Och klok som hon var behövde hon inte tänka länge utan önskade sig genast tre önskningar och såg mycket förväntans full ut. Först sa hon:

”Jag vill ha med mitt strålande älskande hjärta för då kan glädjen inte försvinna från mig och för det andra vill jag alltid få ha min fantasi inom mig och sist önskar jag att allt det svåra som jag får uppleva, när jag är människa, ska få bli till fåglar blommor och vattenglitter när jag en dag dör. För att alla människor dör det visste såpbubblesländan även om alla människor inte vill höra talas om det.

Har du sett en så bubbla som spricker? Ungefär så är det när en människa dör så sorgligt och smärtsamt ser det ut men såpbubblan känner det inte, så för såpbubblan är det som om hela den fantastiska såpbubblan exploderar och blir till miljoner triljoner små såpbubblegnistor som blir till ljus och luft och toner som flyger bort med vinden.

Få människor kan verkligen se hur vackert det är med exploderande såpbubblor, men det finns ett och annat människobarn som kan det och den synen glömmer de aldrig.

Så var det med såpbubblesländens tre önskningar.

Varelserna i Kristallvärlden blev så glada när de hörde hennes vackra önskningar, så de sa: ” Eftersom du önskade så vackra önskningar tror vi att du är så modig, så att du kan ta med dig en ovanlig gåva som blir dig till hjälp i människornas värld och såpbubblesländan hoppade upp och ner av glädje för hon älskade presenter och vackra gåvor, så hon ropade ja ja ja. – ”Du ska ta med dig gåvan att förlåta och att glömma det svåra du möter, så du skall kunna älska ändå. Åh så glad hon blev och i ett flygande fläng, jag nästan som när en såpbubbla sprickor i solen försvann hon in i människornas värld och där blev hon ett litet litet människobarn långt inne i en människomammas mage, inne i totalt och trångt mörker. Och ni kan gissa att hon längtade ut i ljuset. Hon längtade och längtade var eviga minut efter långa krångliga dagar föddes det ett ljuvligt litet mänskobarn. Men det såpbubblan inte visste när hon önskade sig att få komma till människornas värld, ja det var mycket, men det hon saknade allra allra mest var sina vingar, sitt glittrande ljus och sitt fria sinne. Hur det gick för detta lilla barn skall du gärna få höra men det blir en annan dag. Först måste månen bli full och klar och glittra i vattnet på en sjö.

Saga av © Marianna Agetorp